Intresset var mycket stort och salen var fullsatt. Politiker från samtliga partier fanns representerade i den avslutande paneldebatten: Malin Danielsson (L), Ulrika Westerlund (MP), Karin Rågsjö (V), Yasmin Bladelius (S), Camilla Rinaldo Miller (KD), Thomas Ragnarsson (M) samt Linda Lindberg (SD).

Svenska Läkaresällskapets representant på plats var Ola Björgell, sakkunnig i Mänskliga Rättighetsfrågor, som höll ett anförande.

Ola Björgell inledde med att beskriva den medicinska vetenskapliga grund som, tillsammans med ett absolut välkomnande av alla människor, utgör kärnan i det professionella dagliga arbetet. Det yrkeslivslånga lärandet, den etiska kompassen som legitimerade vårdgivare och kvaliteten i mötet samt i bemötandet belystes också.

Starkt juridiskt stöd för alla människors lika rätt och lika möjligheter
Därefter påminde Ola om det befintliga juridiska, moraliska och demokratiska fundament som ger ett starkt stöd för alla patienter, oavsett vem det är. Detta gäller i allt från FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, människovärdesprincipen, hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen samt diskrimineringslagen. Ola lyfte även sekretesslagen som skapar trygghet för alla patienter att i förtroende kunna tala med en läkare samt vikten av kommunikation i varje patientmöte och nödvändigheten av tolk när så krävs.  

Ola Björgell avslutade med att påminna om att det är varje unik människas behov av hälso- och sjukvård som styr vår handling och att hälsa är en mänsklig rättighet för alla.

Läkaren Agmall Sarwari fanns också med bland talarna och gav fin beskrivning av hur det är att som läkare arbeta med människor i utsatta situationer, mitt i verklighetens vardag.

Anders W Johnsson, politiker och barnläkare, stod tydlig upp för en fortsatt humanistisk linje i svensk hälso- och sjukvård som välkomnar alla människor.

Nedan återges några delar ur Ola Björgells anförande:

En hälso- och sjukvård för alla

”Ärade deltagare, bästa politiker, jag heter Ola Björgell och är här som representant för Svenska Läkaresällskapet. Det som vi kommer att prata om idag är någonting som vi alla är väldigt överens om, som styr varje sekund, varje andetag på vår arbetsplats, allt vi gör från morgon till kväll, varje dag, oavsett om vi är undersköterska eller biträde, sjuksköterska eller kanske doktor eller något annat. Vi möter alla människor, människor som vi ska ta hand om. Människor som vi ska välkomna lika mycket, oavsett vem det är.

Jag brukar säga att vi ska vara bäst på två saker. Det ena är den medicinskt vetenskapliga delen, den andra delen handlar om patientbemötande. Att kunna ha ett samtal, en kommunikation med alla människor som vi möter, inte bara vissa, utan alla. Vi har lagar som stärker upp detta, ett juridiskt paket, som startade redan efter andra världskriget, när FN kom med en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, om allas lika värde. Det var ingen slump att det kom då, och det är ingen slump att det sedan har blivit många nya lagar som förstärker och trycker på ännu mer.

Här i riksdagen 1997 så bestämde vi tillsammans om människovärdesprincipen. Som är det högst stående i hälso- och sjukvården, det vill säga allas rätt till hälso- och sjukvård, det råder över allt annat. Vi har också en hälso-och sjukvårdslag, patientlag och inte minst en diskrimineringslag.

Just diskrimineringslagen är någonting vi pratar om varje dag på jobbet. Vikten av att se alla människor, inte minst de mest utsatta i samhället, de som inte syns, hörs eller märks. Som löper störst risk att trängas undan. Kvinnor och barn, speciellt om man kommer från ett annat land och inte kan språket.

Den andra delen som jag vill lyfta handlar om trygghet och förtroende. Vad har vi för verktyg för att människor ska våga komma till oss i vården och känna trygghet? Vi har sekretesslagen som är övergripande för oss alla, något som vi får inpräntat i oss från den första dagen. När jag som patient kommer till en doktor, så vill jag ju komma i största trygghet. Jag vill kunna känna förtroende och tillit och kunna säga precis vad jag vill. Att på något sätt frångå det - slår undan benen för oss alla.  

Och språket, kommunikationen, är kanske ett lika starkt instrument, kanske starkare än både röntgen och laboratoriesvar och alla andra fina och dyra saker. Det är grundläggande att lära sig lyssna och för att kunna lyssna så måste vi ju ha ett språk. Nyanserna, det som sägs mellan raderna, allt även tystnaden talar, det som inte sägs och då måste det sägas. Och om vi inte har språket gemensamt, så måste vi ha en tolk som är riktigt, riktigt duktig på att översätta vartenda ord rätt, inte någon anhörig, familjemedlem eller barn, utan en utbildad tolk. Det är alldeles självklart. Vi ska kunna kommunicera med alla, inte nästan alla, utan alla”.