Initiativet till Medicinska riksstämman togs hösten 1942 av elva professorer i Lund och Malmö. I en skrivelse till Svenska Läkaresällskapet framhöll man att: ”den medicinska vetenskapens uppdelning i ett stort antal discipliner väsentligen hade främjat forskning och läkarskicklighet, men att den samtidigt lett till en isolering av de enskilda disciplineras utövare”.
Den första Riksstämman öppnade 1943 och har sedan 1946 hållits varje år i Stockholm fram till 1998 då den arrangerades i Göteborg. Fram till 2010 har Riksstämman alternerat vartannat år mellan Stockholm och Göteborg, men från och med 2011 hålls den åter endast i Stockholm.
Under de första årtiondena mellan 1943 och 1961 hölls ett stort gemensamt möte på Chinabiografen. Sektioneras årsmöten hölls utspridda på olika lokaler i Stockholm. Mellan 1962 och 1971 hölls det gemensamma mötet dels i det nybyggda ABF-huset, dels på Folkets hus dit också sektionernas årsmöten koncentrerades. Antalet besökare uppgick till cirka 2 500. 1965 hade Svenska Läkaresällskapet 36 sektioner (idag är de 66).
Det skulle dock dröja till 1972 innan Riksstämmans samtliga aktiviteter samlades under ett och samma tak i mässlokalerna i Älvsjö (som 1976 bytte namn till Stockholmsmässan). Det innebar att kontakterna mellan sektionerna ökade och den tvärvetenskapliga betydelsen av Riksstämman blev än starkare.
I slutet av 70-talet och i början av 80-talet växte dock kritiken mot Riksstämman, skeptiker menade att den hade förflackats och kommersialiserats. I media talade man om Riksstämman som en sjukvårdens Kiviks marknad och även författare som PC Jersild kritiserade stämman för att landets sjukvård dränerades på arbetskraft och kompetens under de dagar Riksstämman pågick. Raljerande skriver PC Jersild i en av sina böcker: ”De flesta läkarna besökte stämman för att träffa varandra och för att julhandla på NK. Det gick chartrad buss mellan mässhallarna och NK”. Den kommersiella utställningen ”Medicin” utsattes också för hård kritik, trots att det inte fanns någon organisatorisk koppling mellan Riksstämman och utställningen.
Kritiker menade också att strikt vetenskapliga symposier hade förkastats till förmån för till exempel: ”Läkarnas medverkan i Amnesty”, ”Vad har svenska läkare i u-länder att göra” och ”Sorgen i sjukvården”. Kritiken togs på allvar, men Sällskapet stod fast vid betydelsen av att myndigheter och olika organisationer använder Riksstämman för diskussioner om aktuella frågor som rör hälso- och sjukvården.
I slutet av 70-talet inleddes förhandlingar med Landstings-förbundet som var oroade över den negativa publiciteten. De ville att Riksstämman skulle hållas vartannat år med utställning, vartannat år utan. Landstingsförbundet skärpte kraven ytterligare och menade att man skulle hålla helt utställningsfria stämmor, vilket ledde till att förhandlingarna avbröts.
Läkarförbundet ställde sig på Sällskapets sida och krävde att man skulle bibehålla den årliga Riksstämman och även den kommersiella utställningen Medicin. Efter nya förhandlingar enades man till slut om att behålla den årliga utställningen, samtidigt genomgick Riksstämman en kvalitetsförbättring då antalet fria föredrag och symposier reducerades. 1982 inleddes även ett samarbete med dåvarande Medicinska Forskningsrådet för att belysa olika forskningsfronter.
Källa: Svenska Läkaresällskapets riksstämma 1943-1993 av Göran Lundh