Historia

Flera faktorer bidrog till att man önskade en idrottmedicinsk förening. Man ville etablera idrottsmedicin som ett kompetensområde, man ville skapa ett forum genom vilket ny information inom medicinen kunde föras ut till idrottsrörelsen och man ville skapa en formell möjlighet till svensk medverkan i den internationella idrottsmedicinska organisationen Fédération Internationale de Médecine Sportive (FIMS). 

I ett upprop undertecknat av Eric Hohwü-Christensen, Ragnar Gärdstam, Lennart Hult, Sten Insulander, Gunnar Malmström, Sture Rödén, Torgny Sjöstrand och Per Strömbäck efterlystes intresse bland kollegor att bilda en svensk idrottsmedicinsk förening och kallades till ett möte för detta på Svenska Läkaresällskapet.

Vid mötet den 5 mars 1952 bildades en interimsstyrelse bestående av Sten Insulander, Gunnar Malmström och Torgny Sjöstrand med uppgift att utarbeta stadgar. Dessa stadgar antogs i april nästa år och vid detta sammanträde på Karolinska sjukhuset valdes till ordförande Sten Insulander, till sekreterare Gunnar Malmström och till övrig styrelseledamot Sture Rödén. 

Föreningen anhöll i maj samma år om att bli sektion inom Läkaresällskapet och antogs den 9 september 1952 som Läkaresällskapets sektion för idrottsmedicin. Föreningen antogs också 1952 som medlemsförening i FIMS.

Några ord om föreningens "founding fathers":
Eric Hohwü-Christensen var professor i fysiologi vid GCI och Torgny Sjöstrand, laborator, sedermera professor i klinisk fysiologi på Karolinska sjukhuset. Dessa två och Sten Insulander har varit initiativtagare till Stadionpolikliniken och var nu ledamöter av Riksidrottsförbundets poliklinkkommitté, under vilken Stadionpolikliniken sorterade.

Även Sture Rödén (sedermera kirurgöverläkare på Danderyds sjukhus och framstående havskappseglare), och Ragnar Gärdstam var ledamöter av poliklinkkommittén.

Gunnar Malmström (internmedicinare och kardiolog, senare klinikchef vid medicinkliniken på Sabbatsbergs sjukhus) hade efterträtt Sjöstrand som läkare vid Stadionpolikliniken och när polikliniken utökats med en idrottstraumatologisk tjänst hade denna först uppehållits av Lennart Hult (ortoped) och sedan Per Strömbäck.

Strömbäck hade fått sin kirurgutbildning hos en av pionjärerna inom svensk idrottsmedicin, Otto Löfberg, klinikchef vid Malmö Allmänna sjukhus och populär läkare vid bl.a. brottningstävlingar. Strömbäck var inte bara idrottsläkare utan även idrottsledare, under många år ordförande i Svenska Brottningsförbundet och ledamot av Internationella Brottningsförbundet.

Idrottsmedicinska frågor i föreningens barndom
Uppfattningen om vad som var nyttig och vad som var farlig idrott och hur skador skulle omhändertas, var vid tidpunkten för Stadionpoliklinikens tillkomst mycket bristfällig bland dem som aktivt utövade idrott och motion. Detta gällde bl.a. hjärtsjukdom och idrottsutövning.

40-talets beredskapsår hade lett till en motionsdrive hos det svenska folket och i samband med den s.k. "riksmarschen" på skidor hade ett dödsfall inträffat. Då man fortfor att anordna lopp, som egentligen var motionspropaganda under tävlingsliknande former, uppstod en diskussion huruvida det var lämpligt att på detta sätt "hetsa medelålders otränade personer till tävlingsprestationer". Man hade också från medicinskt håll uppmärksammat riskerna för skador, främst ögonskador, i samband med ishockeyutövning.

Redan vid Idrottmedicinska föreningens första sammanträde stod, utöver föreningsangelägenheter, vetenskapliga föredrag på programmet. Ivar Palmer (kirurgöverläkare på Södersjukhuset)talade om "knäledens ligamentskador vid utövande av olika idrottsgrenar" och Sture Rödén om "några synpunkter på begreppet tennisarmbåge".

Föreningen hann med ytterligare ett sammanträde under vårterminen 1952. På programmet stod då "hälsovådorna vid boxning med särskild hänsyn till knockouten". Ämnet presenterades av Karl-Axel Melin, Lars-Erik Larsson, Boris Silverskiöld och Rudolf Ullmark. De tre förstnämnda höll vid tidpunkten på med en av de större medicinska undersökningar som gjorts på svenska boxare(3).

Vid föreningens första årsmöte, i december 1952, talade Per Strömbäck om "några riskmoment vid brottning (inkl. demonstration)". Vid årsmötet hade man även inbjudit till en diskussion om samarbetet mellan läkare och idrottsledning, till vilken Riksidrottsförbundets VD, överste Torsten Wiklund, samt civilingenjör Bo Ekelund och gymnastikdirektör Pontus Lindberg var inbjudna.

I mars 1953 stod föreningen för första gången som arrangör av en tisdags sammankomst på Läkaresällskapet. Ämnet var "Idrottshjärtat" och sammankomsten leddes av Torgny Sjöstrand och Gunnar Malmström.

Bland föreningsämnen vid sammankomster under föreningens första år kan i övrigt nämnas "simning och simskador" (Rolf "Lammet" Ljungqvist), "fysiska prestationsförmågan hos manliga juniorer" (P-O Åstrand), "testmetod för bestämning av den fysiska prestationsförmågan" (Irma Ryhming, G Åstrand), "synpunkter på achillessenrupturer" (Sture Rödén) och "knäskador - idrottsolycksfall" (Carl Hirsch). Ämnena är lika aktuella i våra dagar.

Bland ämnena som återkom med jämna mellanrum var boxningens lämplighet som idrott. Dopning diskuterades vid sammanträde inom föreningen för första gången 1961, då även juridiskt sakkunniga deltog i mötet. Detta möte ledde till en rekommendation till Riksidrottsförbundet att se över och utreda dopningfrågan.

Föreningens utveckling
Vid det konstituerande sammanträdet hade 34 personer infunnit sig, och vid slutet av det första verksamhetsåret hade föreningen 62 medlemmar. Detta får tolkas som att det förelåg ett betydande intresse för den nystartade föreningen.

Under de första tio åren av föreningens tillvaro ökade emellertid medlemsantalet ej ytterligare. Intresset för idrott och motion var vid denna tidpunkt ganska ljumt bland svenska läkare. Att yrkesmässigt intressera sig för idrotten var knappast statushöjande bland kollegor.

I mitten av 60-talet var antalet medlemmar till och med lägre än vid första verksamhetsårets slut och föreningens sammankomster var ej särskilt väl besökta.

Vid årsmötet 1964 hade man som diskussionstema "hur ska vi sälja fysisk aktivitet?", vilket knappast tyder på något större intresse för fysisk aktivitet vid tidpunkten. Styrelsen uppdrog åt sekreteraren, Hans Stendahl, att rådfråga Torgny Sjöstrand om vad man skulle göra. Sjöstrand ansåg att man till varje pris skulle hålla liv i föreningen, då den "inom tio år skulle växa sig stor och betydelsefull". Sjöstrand såg uppenbarligen det begynnande ökade intresset för motion i vårt land. Han ansåg också att man i föreningens regi skulle organisera kvalificerad utbildning i idrottsmedicin.

I mitten av 60-talet började man inom den medicinska professionen få upp ögonen för värdet av motion som hälsobefrämjande faktor. Bland folk i allmänhet tilltog intresset för motion; i själva verket upplevde vi i Sverige en våg av motionsintresse, som först drygt tio år senare skulle nå USA och därifrån spridas över världen som "joggingvågen".

Deltagarantalet i Vasaloppet ökade brant från några hundra till över 3000 i början av 60-talet och motionstävlingar som Vättern Runt på cykel och Vansbrosimningen startades. Till det allmänna motionsintresset bidrog säkert program som "Träna med TV".

Det allmänna ökade motionsintresset och idrottens och motionsverksamhetens höjda status inom läkarprofessionen kom även Idrottsmedicinska föreningen till del i form av tillströmning av nya medlemmar, om än med viss fördröjning.

Fortfarande 1977 hade föreningen bara 179 medlemmar, men de sista åren på 70-talet och första hälften av 80-talet innebar ett stort uppsving vad gäller medlemsantalet. I dag är 829 läkare medlemmar i föreningen.

Redan vid årsmötet 1952 diskuterades ett inval av en framstående person inom svensk gymnastik, nämligen Maja Carlqvist. Med hänvisning till föreningens ställning som sektion inom Läkaresällskapet ville man emellertid tills vidare ej välja in icke medicinare. Redan ett år senare var man dock mogen att välja in gymnastikdirektör Paul Högberg, rektor för GCI-GIH.

Med 1970-talets starkt ökade intresse för för motionsidrott i samhället fann föreningen det angeläget, att till sig knyta också andra yrkeskategorier än läkare, i första hand sjukgymnaster. Från slutet av 70-talet har därför icke-läkare i allt större skaror blivit medlemmar, till en början dock endast efter rekommendation av två läkare, medlemmar i föreningen, och efter dokumenterad verksamhet eller kompetens inom idrottsmedicin. Idag har föreningen 2386 medlemmar, av vilka, som nämnts, bara drygt 800 är läkare.

Den stora ökningen av antalet medlemmar under de senaste åren har även lett till att lokalföreningar bildats. F.n. finns sådana för tio områden i landet.

Föreningens ordförande
Det har sagts att Sveriges historia är dess konungars. Kanske har ordföranden i inte spelat en lika stor roll för Idrottsmedicinska föreningen, men det kan ändå vara av intresse att se vilka som kreerat rollen. Förteckning över föreningens ordförande från föreningens bildande till idag finns i Tabell 1.

Föreningens förste ordförande, Sten Insulander, var stadsläkare i Djursholm. Hans idrottsintresse väcktes då han som nioåring fick följa med sin far på en speciell visning av Stockholms Stadion innan den invigdes och såg den tidens stjärnor träna under Ernie Hjerbergs ledning.

Själv kom Sten Insulander att bli idrottsligt aktiv i Djursholmskamraterna, om än inte på elitnivå. Han var under en följd av år ledamot i Riksidrottsstyrelsen och var även ordförande i Svenska Skolidrottsförbundet och i Svenska Cykelförbundet.

Sten Insulander var tillsammans med Torgny Sjöstrand och Erik Hohwü-Christensen initiativtagare till Stadionpolikliniken.

Sten Insulanders efterträdare Rudolf Ullmark var flygläkare i Stockholm. Hans idrottsliga hemvist var inom boxningen. Han var under en lång följd av år ledamot av Svenska Boxningsförbundets styrelse, under en period även dess ordförande och han var även ledamot av internationella Boxningsförbundet och Nordiska Boxningsunionen. Liksom Insulander medverkade han som läkare i svenska olympiatrupper, bland annat 1948 i London.

Sten-Otto "Battis" Liljedahl var professor i kirurgi i Linköping efter att ha fått sin kirurgutbildning på Karolinska sjukhuset. Han var under många år fotbollslandslagets läkare och medverkade även som svensk olympialäkare. "Battis" hade ett stort intresse för motionsidrott och var en av initiativtagarna till Vättern Runt på cykel, ett lopp som han också själv fullföljde vid ett stort antal tillfällen.

De som senare varit ordförande är fortfarande verksamma inom föreningen och jag tänker vänta till 50- eller 60-årsjubiléet inom föreningen med att beskriva deras insatser.

Som en kommentar till idrottsmedicinens ställning inom det medicinska etablissemanget kan man göra reflektionen, att föreningens två första ordförande hade god förankring inom idrottsrörelsen, men knappast inom den akademiska medicinen, vilken kommit in först under ett senare skede.