Medicinska åtgärder ska leda till förbättrad livskvalitet utifrån patientens perspektiv

– Prognosbedömning är ofta vanskligt och en utomstående kan sällan bedöma en annan människas subjektiva livskvalitet på ett tillförlitligt sätt, säger Mikael Sandlund, ordförande i SLS etikdelegation, med anledning av nyhetsrapporteringen kring behandlingsbegränsningar. Beslut om att begränsa medicinska insatser får inte fattas som oreflekterade rutinbeslut vid inskrivning eller snabbt per telefon

Svenska Läkaresällskapet (SLS) vill med anledning av nyhetsrapporteringen kring behandlingsbegränsningar varna för risken att läkare fattar förhastade beslut om att inte erbjuda patienter potentiellt livräddande behandling på grund av osäkerhet om patientens prognos eller risker för bestående funktionsnedsättningar efter behandling.

– Prognosbedömning är ofta vanskligt och en utomstående kan sällan bedöma en annan människas subjektiva livskvalitet på ett tillförlitligt sätt, säger Mikael Sandlund, ordförande i SLS etikdelegation. Det finns risker för urholkning av läkarens grundläggande uppgifter att rädda liv och mildra konsekvenserna av sjukdom om läkarens beslut kopplas till att läkaren upplever sig också ha uppgiften att garantera god prognos innan akuta åtgärder övervägs; beslut om att begränsa insatser får inte fattas som oreflekterade rutinbeslut vid inskrivning eller göras via snabba telefonbedömningar.

Det finns ett stort antal medicinska åtgärder som medför risker för potentiellt lidande och stor resursanvändning. Medicinska åtgärder ska därför förbehållas patienter som har nytta av ingreppen i form av förlängt liv och förbättrad livskvalitet i förhållande till om åtgärderna inte vidtas.

– Vi vill varna för riskerna med att förlora tid till dess livräddande åtgärder påbörjas medan man analyserar om påbörjade åtgärder kan vara meningsfulla, säger Tiit Mathiesen, neurokirurg och ledamot i SLS etikdelegation. Vi vill uppmana till att beslut om behandlingsbegränsningar fattas i lugnt skede av erfarna beslutskompetenta läkare, att samråd i vårdteamet görs regelmässigt och att patienten och patientens närstående deltar i beslutsfattandet.

Behandlingsbegränsningar som en läkare tvingas ansvara för har en djup existentiell betydelse och ska göras med full respekt för den enskilda patienten och läkaryrkets kunskapsinnehåll och professionella ansvar.

– Om prioriteringar är nödvändiga i en oförutsedd situation måste dessa göras transparent med bibehållen professionell integritet och utan att beslut rationaliseras genom att värderingar om livskvalitet eller prognosbedömningar anpassas till rådande resurser, säger Tiit Mathiesen.

I en situation när resurser brister i form av exempelvis vårdplatser, uppkommer ett återkommande behov av att prioritera mellan enskilda patienter. Det blir nödvändigt att kritiskt granska resursbehovet för varje ny patient och den enskilda läkaren kan ställas inför potentiellt orimliga krav att värdera prognos och en patients livskvalitet med och utan behandling.

– Vårdplatsantalet kan idag ibland vara så pass slimmat att det blir praktiskt enklare att tacka nej till en patient som har nytta av behandling än att ta emot patienten men det är svårt som utomstående att bedöma nytta och vilket liv som kan vara värt att leva, avslutar Tiit Mathiesen. 

En allvarlig brist i dagens vård är även att det tycks saknas rutiner för hur beslutsfattande och dokumentation ska genomföras.

– Att rutiner saknas eller är dåligt implementerade och läkare slarvar vid dokumentationen är ytterst allvarligt och förtjänar lika stor uppmärksamhet som den enskilde läkarens bedömning eller beslut, säger Marit Karlsson, överläkare i palliativ medicin och ledamot i Etikdelegationen.

Länk till reportaget

På sls.se använder vi cookies för att din upplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används.