En förstärkt vårdgaranti löser inte problemen
Svenska Läkaresällskapet anser inte att lagstiftning om en förstärkt vårdgaranti löser problemen i en ny organisation av hälso- och sjukvården nära befolkningen.
Regeringen har beslutat om en lagrådsremiss kring en förstärkt vårdgaranti i primärvården baserat på utredaren Anna Nergårdhs första delbetänkande.
Förslaget är tänkt att ersätta dagens regel att den enskilde inom viss tid ska få besöka läkare, till att den enskilde i stället inom en viss tid garanteras en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad hälso-och sjukvårdspersonal. Det är patientens behov som ska styra vilken yrkesgrupp den vårdsökande får träffa. Regeringen föreslår dessutom en ändring i hälso- och sjukvårdslagen som ska slå fast att landstingen som huvudregel ska organisera vården nära befolkningen.
Svenska Läkaresällskapet (SLS) delar helt regeringens uppfattning om att hälso- och sjukvården nära befolkningen behöver stärkas och att vårdsökande snabbt ska få tillgång till erforderlig kompetens, men anser inte att lagstiftning om en förstärkt vårdgaranti löser problemen i dagens hälso- och sjukvård. Dessutom bedömde SLS i sitt tidigare remissvar att nära vård inte är definierat, vare sig när det gäller innehåll eller omfattning. Det behöver diskuteras och ingår i Anna Nergårdhs fortsatta utredningsarbete.
– Vårdgarantin överensstämmer inte med den etiska plattformen som är en av grundprinciperna i svensk hälso- och sjukvård, säger Stefan Lindgren, ordförande i Svenska Läkaresällskapet. När tid används som prioriteringsmekanism riskerar patienter med större medicinska behov trängas undan av den friskare befolkningens efterfrågan på snabb och tillgänglig vård.
För att möta utmaningarna i hälso- och sjukvården och klara omställningen från sjukhusbaserad vård till hälso- och sjukvård nära befolkningen bör istället mer resurser läggas på kompetensutveckling, nya arbetsformer och samverkan mellan vårdgivare och mellan professioner. En utvecklad nära vård kommer dessutom få ett stort utbildningsuppdrag, beträffande både grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning av olika vårdyrkeskategorier, eftersom det största patientunderlaget kommer att finnas där.
– Det är uppenbart att uppdraget till landstingen att organisera vården nära befolkningen kommer att ställa krav på både omfördelning av resurser och förutsättningar att kommunicera kunskap och beslutsunderlag, avslutar Stefan Lindgren.