Remissvar angående utredningen: ”Organdonation – en livsviktig verksamhet” SOU 2015:84
Det är en grundläggande etisk plikt för samhället att organisera hälso- och sjukvården så att önskan om att donera organ tillvaratas och möjliggörs utan att förtroendet för hälso- och sjukvården ifrågasätts. Detta förutsätter en fullständig transparens i regelverk, organisation och innehåll i verksamheten. Det får aldrig råda något tvivel utifrån vilka intressen som verksamheten bedrivs. Patient och anhöriga måste känna sig trygga på detta område oavsett vilket ställningstagande den enskilde gjort.
SLS delar utredningens konstaterande att avgörande för att förbättra donationsverksamheten i Sverige är en förbättrad organisation och en tydligare lagstiftning. Frågan om i vems intresse vården bedrivs förtjänar stor uppmärksamhet. Utredningen föreslår att vård ska få inledas i syfte att möjliggöra organdonation, vilket SLS i princip stöder. Det får dock aldrig råda något tvivel om i vems intresse vården sker och när den övergår från att försöka rädda livet på patienten som eventuellt kan bli organdonator till att förbereda för en möjlig kommande organdonation. Det är positivt att utredningen föreslår åtgärder som förbättrar såväl tillgången på organ som att möjliggöra för personer som vill donera organ att få denna önskan tillgodosedd i samband med ett dödsfall när det är medicinskt möjligt. Det hade emellertid varit önskvärt med en tydligare analys och förslag på hur trovärdigheten för hälso- och sjukvården bäst garanteras.
SLS anser att förslag till förändringar inom området måste grundas på en gedigen medicinsk och etisk analys. Utredningen konstaterar att viljan att donera organ är mycket hög i Sverige, högst i Europa. Antalet genomförda organdonationer per capita är däremot under genomsnittet i Europa. Detta är problematiskt. Slutsatsen om en stark donationsvilja grundas på tolkningen av en icke-vetenskapligt konstruerad attitydundersökning med en svarsfrekvens på 45%, där majoriteten anger att ”de kan tänka sig att donera organ”. SLS anser emellertid inte att en så viktig fråga som organdonation kan baseras på enstaka tvärsnittsundersökningar av befolkningens attityder.
SLS anser att utredningens förslag om samtyckesutredning inför beslutet om organdonation har ett gott syfte men att den tyvärr kringgår grundläggande problem som riskerar att äventyra förtroendet för vården. Det kan uppfattas som ett allvarligt trovärdighetsproblem om samtyckesutredning leder till att intensivvård avslutas för patienter som inte medgivit organdonation eller om känt samtycke leder till att man påbörjar ett organdonationsförfarande alltför tidigt och utan möjlighet att ompröva beslutet.
SLS anser att begreppet ”meningslös vård” inte preciseras på ett tillräckligt rättssäkert sätt. Bedömningen är subjektiv och beroende av specialistkunskap, erfarenhet och värderingar. En annan viktig aspekt är att sådana bedömningar som ligger till grund för akuta terapeutiska beslut inte sällan ändras under vårdförloppet. Regelverken får aldrig tillåta att utvecklingen av total hjärninfarkt påskyndas eller att man avstår från potentiellt livräddande ingrepp. Att inleda respiratorbehandling för organdonationsändamål utan att först ha försökt rädda en patient är inte rimligt. Prognosen kan inte säkert bedömas i ett tidigt skede och prognosbedömningen bör inte kopplas till organanvändning.
Frågor om organdonation och –transplantation är mycket centrala för Svenska Läkaresällskapet. Det är en ständig fråga för Läkaresällskapets etikdelegation som genom åren framfört problem inom området till regering, riksdag och Socialstyrelsen. Läs Läkaresällskapets svar i sin helhet här.