När sjukvården hamnar i skottlinjen

Ett tydligt exempel är den väpnade konflikten i Syrien där tillgången till hälso- och sjukvård hindras av systematiska och omfattande angrepp på sjukhus, ambulanser och vårdpersonal. För sårade och sjuka kan det utgöra livsfara att över huvud taget söka vård. Amnesty rapporterade tidigt hur sjukvården blev en måltavla i konflikten. Skadade patienter hämtades på sjukhusen för förhör och personalen som behandlat dem riskerade att gripas och torteras. Sedan våldet bröt ut i Syrien våren 2011, har 32 frivilliga och anställda i Syriska Röda Halvmånen och engagerade i sjukvårdsuppdrag dödats. Alla bar de synligt Röda Halvmånens emblem som är en skyddssymbol för sjukvård i krig. Syrienkonflikten är dessvärre lång ifrån det enda exemplet. I Centralafrikanska republiken har vi de senaste månaderna bevittnat ett flertal våldsamma attacker mot hjälparbetare och sjukvårdsanläggningar. I huvudstaden håller många kliniker och sjukhus stängt på grund av pågående oroligheter. Personalen känner sig dessutom inte tillräckligt säker för att ta sig till arbetet. I Somalia är hoten mot humanitära hjälparbetare så stora att Läkare utan gränser beslutade lämna landet i augusti i år – efter 22 års närvaro.

När sjukvården kollapsar eller när sjukvårdare inte släpps fram, lider och dör patienter i väntan på vård. Även de med lindriga skador eller enklare sjukdomar drabbas. Personal, medicinsk utrustning och mediciner saknas när de behövs som mest. I Aleppoprovinsen i Syrien fanns 5 000 läkare före konflikten, nu finns ett 30-tal kvar. Epidemier som mässling och polio drabbar återigen befolkningen i landet eftersom man inte haft möjlighet att genomföra rutinvaccinationer på över två år. I Nigeria och Pakistan har vaccinationspersonal dödats. I Sydsudan plundras sjukvårdsinrättningar och folk vågar inte ta sig till sjukhuset av rädsla för att attackeras.

195 stater är parter till Genèvekonventionerna som deklarerar att sårade och sjuka, oavsett vilken sida i konflikten de befinner sig på, har rätt att få vård. Trots detta verkar dessa regler inte längre gälla på många platser. I länder som Syrien, Jemen, Syd-sudan, Somalia, Centralafrikans-ka republiken och Kongo-Kinshasa är det allt för vanligt att överenskommelser som ska skydda sjukvården inte respekteras. Bara under perioden januari 2012 till juli 2013 har Röda Korset dokumenterat över 1 400 säkerhetsincidenter som drabbat vårdpersonal och fordon i 23 länder. 

I dagens väpnade konflikter är ofta många parter inblandade, varav majoriteten är icke-statliga. Maktförhållanden kan ändras snabbt. Detta försvårar ytterligare för humanitära aktörer eller sjukvårdspersonal att hantera säkerhetsläget. 

En av orsakerna till de omfattande angreppen är att hälso- och sjukvården inte anses vara neutral i förhållande till de olika parterna i konflikterna. Tvärtom, vården uppfattas vara en del av själva konflikten. Det förekommer också att sjukvården själv diskriminerar. Ibland sker diskriminering efter hot från de väpnade aktörerna, men ibland också på grund av vårdpersonalens egna val.

All vårdpersonal behöver arbeta efter principen om opartiskhet som definieras i internationell humanitär rätt, krigets lagar, mänskliga rättigheter och i enlighet med medicinsk etik. Detta innebär att man ger vård till den som behöver den oavsett religion, politisk eller etnisk tillhörighet. Patienternas tillträde måste säkerställas och vårdpersonal måste få möjlighet att uppfylla sin skyldighet att ge vård enbart baserat på behov.

Det är nödvändigt att säkerheten förbättras för de som såras, för de vårdbehövande och de personer som vårdar i krig och konflikter. De som ska jobba i krigsdrabbade områden behöver utbildas. Hur vårdpersonal agerar och uppfattas av parterna i konflikter är avgörande för vårdpersonalens egen och patienternas säkerhet.

För att personalen ska kunna genomföra livräddande uppdrag är det nödvändigt att medicinsk etik och humanitära principer får styra sjukvården. Sätts dessa principer ur spel får det förödande konsekvenser. Vi vill skapa en ökad medvetenhet om hur allvarlig situationen är för sjukvård i konfliktområden och hur en redan utsatt befolkning påverkas.

Vi måste alla ta ett ansvar för att skapa ett förbättrat skydd och en större respekt för sjukvård i konflikter. Det gäller såväl hälso- och sjukvården som internationella organisationer, myndigheter och regeringar.

Kerstin Nilsson, ordförande Svenska Läkaresällskapet

Eva von Oelreich, ordförande Svenska Röda Korset

Thomas Flodin, ordförande Läkar-förbundets Etik och Ansvarsråd

Inger Sjöberg, ordförande Hälso-och sjukvårdsgruppen, Svenska Amnesty