FN-deklarationen om medicinsk etik

Princip 1. Hälsovårdspersonal, särskilt läkare, med ansvar för hälsovården för fångar och andra frihetsberövade personer, är skyldig att ge dem skydd för deras fysiska och psykiska hälsa och behandling av sjukdomar av samma beskaffenhet och standard som den som ges åt personer som inte är fängslade eller på annat sätt berövade friheten.

Princip 2. För hälsovårdspersonal, särskilt läkare, innebär det ett grovt brott mot den medicinska etiken samt en överträdelse av tillämpliga internationella normer att aktivt eller passivt utföra handlingar som innebär deltagande i eller medverkan, anstiftan eller försök till tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Princip 3. För hälsovårdspersonal, särskilt läkare, innebär det ett grovt brott mot den medicinska etiken att med fångar eller andra frihetsberövade personer ha någon form av yrkesmässiga förbindelser, vars syfte inte enbart är att bedöma, skydda eller förbättra deras fysiska och psykiska hälsa.

Princip 4. För hälsovårdspersonal, särskilt läkare, innebär det ett brott mot den medicinska etiken att använda sina kunskaper och färdigheter för att bistå vid utfrågning av fångar och andra frihetsberövade personer på ett sätt som kan ha skadlig inverkan på dessas fysiska eller psykiska hälsa eller tillstånd och som inte överensstämmer med tillämpliga internationella normer;
intyga eller delta i intygande av att fångar eller andra frihetsberövade personer är i stånd att utsättas för någon form av behandling eller bestraffning som kan ha skadlig inverkan på deras fysiska eller psykiska hälsa och som inte överensstämmer med tillämpliga internationella normer eller att på något sätt delta i verkställighet av sådan behandling eller bestraffning som inte överensstämmer med tillämpliga internationella normer.

Princip 5. För hälsovårdspersonal, särskilt läkare, innebär det ett brott mot den medicinska etiken att delta i ett förfarande som syftar till att begränsa rörelsefriheten för en fånge eller annan frihetsberövad person, om inte förfarandet i fråga beslutas uteslutande enligt medicinska kriterier på grund av att det är nödvändigt för att skydda fångens eller den frihetsberövade personens eller andra fångars eller frihetsberövade personers eller vakters fysiska eller psykiska hälsa eller säkerhet och förfarandet inte medför någon risk för fångens eller den frihetsberövade personens fysiska eller psykiska hälsa.

Princip 6. Ingen inskränkning får ske i ovanstående principer på någon grund, vari inbegrips ett allmänt krisläge.