Kommentar till den Hippokratiska Eden
Den grekiske läkaren Hippokrates var verksam 300 år före vår tideräkning, och den skolbildning han givit namn åt är betydelsefull bland annat därför att läkaryrket tidigt avgränsades som en profession. Den hippokratiska eden förekommer i en lång rad olika versioner och bearbetningar, och den första kända nedskrivna upplagan är tillkommen några hundra år efter Hippokrates död. I vissa avseenden är eden (i den version som återges här) modern och kanske rent av tidlös, till exempel beskrivs kravet på tystnadsplikt eller patientsekretess på ett tydligt sätt. I andra avseenden är eden inte aktuell. Läkare inom den hippokratiska skolan var ”medicinare” – därför skulle inte läkare befatta sig med kirurgiska ingrepp (”stensnitt”). Likaså skulle yrket kostnadsfritt läras ut till andra läkares söner (men tydligen inte till deras döttrar). Aborter var heller inget som läkare skulle ägna sig åt.
Att med högre väsenden som vittnen sväras in som medlem i en professionell gemenskap måste nog uppfattas som otidsenligt, och tillämpas inte längre i Sverige. Olika versioner och moderniseringar av den hippokratiska eden brukas fortfarande internationellt i samband med läkarexamen.

Mikael Sandlund, ordförande SLS delegation för medicinsk etik

Den Hippokratiska Eden

Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse. 

Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, jag skall dela med honom vad jag äger och hjälpa honom i nödens stund. Hans söner skall jag betrakta som mina bröder, och om de önskar lära denna konst, skall jag undervisa dem däri utan lön eller villkor. 

Föreskrifter, föreläsningar och allt vad undervisning i övrigt kräver skall jag ge mina och mina lärares söner samt de lärjungar, som avgivit skriftlig och edlig förbindelse enligt läkares sed, men inte någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.

I renhet och fromhet skall jag leva mitt liv och utöva min konst. Stensnitt skall jag icke befatta mig med utan överlåta denna praktik åt dem som sysslar därmed.

I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande och avhålla mig från varje medveten fördärvlig orättrådighet, särskilt från könsumgänge med kvinnor och män, såväl fria som slavar.

Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och betrakta som osagt.

Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min lott.