Bakgrund

Läkemedel mot herpesgruppens virus var bland de första antivirala läkemedel som registrerades. Medel mot herpes simplex (HSV) används i stor omfattning för behandling av genitala herpesblåsor, men även mot oral infektion. Långtidsprofylax till individer med frekventa recidiv är vanlig. Behandling är nödvändig vid herpesencefalit, och sätts ofta in vid minsta misstanke på sådan sjukdom. Antiviral behandling av varicellavirus (VZV) rekommenderas vid vattkoppor hos immunsupprimerade, efter puberteten, i neonatalperioden och vid svår sjukdom. Bältros hos äldre, immunsupprimerade och vid speciella lokalisationer ska också behandlas. Behandlingsindikation för cytomegalovirus (CMV) är sjukdom hos immunsupprimerade. Behandling av kongenital infektion har prövats, men ännu i för liten skala för att man säkert ska kunna utvärdera resultaten. Mononukleos orsakad av Epstein-Barr virus (EBV) är ofta en allvarlig sjukdom. Antiviral behandling hämmar virusreplikationen, men har ingen påvisad effekt på symptomen. Man har heller ingen säker effekt på EBV-orsakade tumörer och lymfoproliferativ sjukdom som uppkommer i samband med immunsuppression, men behandlig ges ändå ofta för att minska virusbelastningen. Humant herpesvirus-6 och 7 (HHV-6 och HHV-7) kan behandlas som CMV. Indikation har varit sjukdom hos immunsupprimerade eller encefalit, men inga systematiska studier av effekten finns. Humant herpesvirus-8 (HHV-8) orsakar Kaposis sarkom. Effekt av antiviral terapi på tumören har beskrivits, men systematiska studier saknas. Profylaktisk behandling avseende CMV och EBV av immunsupprimerade patienter förekommer också och är framgångsrik.

På sls.se använder vi cookies för att din upplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används.