Trots bottenläget – nu talar tiden för primärvården

"Primärvården ska vara basen i svensk sjukvård!” Det fältropet har skallat i den svenska debatten de senaste 20 åren, men har inte blivit sannare alls. Det vet om någon distriktsläkaren och forskaren Ingmarie Skoglund i Borås, intensivt verksam även som Läkaresällskapets utredare för att stärka primärvården.

Ingmarie Skoglund jobbar sedan länge på Närhälsan Södra Torget, men efter sin disputation år 2012 bara i mindre grad. I övrigt är hon knuten till SU-akademien i Göteborg och till Forsknings- och utvecklingsenheten i Sjuhärad med forskning och handledning. Och i april lägger hon och övriga kolleger i SLS, Svenska Läkaresällskapets särskilda utredningsgrupp fram sin rapport ”Stärka primärvården” – professionens eget inspel till politiken och utredningsväsendet i den brännheta frågan. För den är brännhet, betonar Ingmarie.

Hon vill inte visa rapporten förrän Läkaresällskapets  fullmäktige antagit den senare i vår, men talar gärna i allmänna termer om utmaningarna.

– Ja, i dag har vi ett absolut bottenläge för primärvården i Sverige. Ett ”all-time-low!” Bara 16–17 procent av läkarkåren är allmänläkare och jobbar i primärvården.

– Och en procent av disputerade läkare finns i allmänmedicinen, mot 13 procent inom de övriga specialiteterna, säger hon engagerat.

Och tillägger att näraliggande länder har helt andra proportioner på sin läkarstock verksam i primärvården, upp till 25–30 procent och i en del fall, som Kanada, ännu mer.

– Visst har det hänt saker. Det rekryteras många utländska läkare, och till exempel har vårdvalet införts. Men detta är plåster som inte räcker till när grunden inte är tillräckligt stabil.

– Och vi kan inte ha en bas för sjukvården som ser ut som en uppochnedvänd pyramid. För den tippar. Det läge som vi har i dag måste vi till alla pris komma ifrån, och det måste ske med bestämda strukturbeslut.

Jaha, ett förstatligande av sjukvården, alltså?
– Jag anser i vilket fall att staten behöver ha en tydligare styrning så att vi får en gemensam grund för primärvården i hela Sverige, eftersom landstingen inte visat sig klarar detta själva.

Men hur? Ingmarie Skoglund har som alla andra som lyssnat hört hur det låtit och låtit i den politiska retoriken i åratal, utan att några genomgripande beslut fattats.

”I dag har vi ett absolut bottenläge för primärvården i Sverige. Ett ’alltime-low!’ Bara 16–17 procent av läkarkåren
är allmänläkare och jobbar i primärvården.”


– Jag är hoppfull, för det har skett ett uppvaknande trots allt. Men det krävs en bred politisk samling av samma slag som när man genomförde pensionsreformen.

– Och det krävs också, menar jag, en reformering av socialförsäkringssystemet. Det har i dag blivit ett rekryteringshinder och arbetsmiljöproblem för distriktsläkarna.

På vilket sätt då?
– Kraven på ständigt intygsskrivande för alla långtidssjukskrivna håller på att bryta ned allt fler distriktsläkare, som väldigt ofta får höra att deras intyg är mycket dåliga och ofullständiga.

– Men efter tre till sex månader handlar de här fallen oftast inte om medicin längre. De borde kunna lyftas över till andra instanser i samhället och bedömas där i stället. Så gör man till exempel i Holland och Tyskland.

Ingmarie, vars make är från Danmark, har många goda saker att säga om den danska primärvården. Både hur man agerar i den och de regler som styr den.

– Vi borde absolut ta efter Danmark och se hur de gör. Deras primärvård är välutbyggd och det finns inga köer alls, och nästan alla danskar har en fast läkarkontakt.

– Och dessutom drivs ofta deras vårdcentraler i mindre, läkarstyrda privata enheter. Det är i den här sortens enheter som arbetsmiljön ofta är bra, vilket Svenska Läkarförbundet för övrigt visat i enkätundersökningar.

– Så när man säger i Sverige att ”vi kan inte ta efter andra, utan måste ha vår egen modell” vill jag genast säga emot: varför inte ta efter de som lyckats?

Hon gillar också den lilla danska spärr som finns mot ett alltför massivt bruk av möjligheten till omlistning mellan vårdcentralerna. Ständiga omlistningar och kast skapar förutom stora informationsunderskott kring patienterna även ekonomisk och organisatorisk oreda på svenska vårdcentraler.

– I Danmark kostar det en liten slant att lista om sig. Vår modell, där alla spärrar saknas, påminner mer om utbudet i en godisbutik: är det något som inte smakar, så spotta ut det!

– Nej, vi ska välja i Sverige, varje sekund. Vi får välja mellan en vårdcentral med för få doktorer och en annan vårdcentral som också har för få doktorer, säger hon med ett lite argt skratt.

Ingmarie Skoglund avslutar med att citera sin pensionerade kollega, distriktsläkarnas tidigare fackboss Claes Hasselblads pricksäkra konstaterande om skillnaden mellan sjukhusens och primärvårdens ekonomiska villkor.

– Ja, han pekade på att det är vi på vårdcentralerna som ska
vara konkurrenskraftiga, hela tiden. Och vi får inte ett öre mer
om vi drar över vår budget, medan sjukhusen får sina underskott täckta.

De båda läkarna hade kunnat foga ytterligare en försvårande faktor till sin jämförelse. För det är i de övertunga sjukhusstrukturerna som de största källorna till ineffektiviteten i svensk sjukvård återfinns. I vilket fall om vi får tro på de statliga vårdutredarnas slutsatser...
 

Läkaresällskapets ordförande tror på en förändring

Svenska Läkaresällskapets ordförande är helt överens med sin kollega i Borås om behovet av en genomgripande omställning av vården. Och tror den är möjlig.

– Ja, om det politiska modet finns att löpa linan ut så är jag hoppfull, säger Stefan Lindgren, professor inom gasteroenterologi med bas på Lunds universitetssjukhus.

– Och det finns i dag en samsyn inom läkarkåren om nödvändigheten av att öka effektiviteten i vården och förändra den mycket sjukhustunga struktur vi har i dag. Detta är ju för övrigt en stor fråga i andra delar av världen också.

Stefan Lindgren betonar att ”samsyn” inte betyder total enighet. Det finns inte mindre än 68 erkända specialiteter inom medicinen. I dessa högt specialiserade fack återfinns naturligt nog mycket skilda synsätt och intressen.

– Men samtidigt har diskussionen pågått i decennier och frågan har nu lyfts på allvar. Och, om jag får spekulera, skulle arbetet misslyckas nu tror jag vi får lägga ned de här tankarna för minst en generation framåt.

Stefan Lindgren pekar på en rad omständigheter som var för sig och tillsammans utgör starka argument för att genomgripande förstärka primärvården och gör den till en riktig bas för vårdarbetet:

  • 80 procent av de svenska patienterna har kroniska sjukdomar och många samtidiga behov – för dem är det dåligt att skickas runt och få sin vård inom smala stuprör inom sjukhusens ramar – och  ineffektivt för samhället.

  • Efterfrågan på akutsjukvård har ökat kraftigt och en större andel av dessa akutfall måste tas om hand av primärvården i stället för sjukhusakuterna.

  • Antalet vårdplatser på sjukhusen fortsätter att minska kontinuerligt och det är nödvändigt att höja vårdinsatserna i hemmen med allmänläkare och närvårdsteam.

Stefan Lindgren betonar att det i hög grad handlar om att decentralisera mycket av den kunskap som finns på sjukhusen och få ut denna närmare patienterna. 

– Ja, en patient som fått sin vård på sjukhuset och är under kontroll kan mycket väl följas upp i primärvården – bara man där får stöttning av och tillgång till specialisternas kompetens.

Artikel publicerad i Borås Tidning 2018-03-17

Ladda ned artikel som pdf

TEXT Jan Lindsten, Borås Tidning
FOTO Lars-Åke Green (Ingmari Skoglund)

På sls.se använder vi cookies för att din upplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används.